Om boken: 2024 / Hon slogs ner på knä framför mig, och jag såg tydligt skavsåren på hennes kind. Det verkar som att någon visade upp sig. Hon tittade självsäkert, med en utmaning, men jag såg fortfarande toner av rädsla. Hon blinkade ofta. Ja, skönhet, jag håller med, det okända är skrämmande. – Vill du fråga något? — Jag frågade när jag tröttnade på hennes vaksamhet. - Vad händer härnäst? — svarade hon så skarpt, som om hon väntade på att jag skulle börja ett samtal. - Jag spelar nog och låter dig gå. - Vad ska vi spela? - Du kommer att gilla det! *** Livet har inte skämt bort mig sedan barndomen - jag är van vid det! Bara det måste finnas en gräns för allt och den är nådd. Jag blev en gång en gåva som en docka till en okänd man och jag tänker inte stå ut med det…